Glöm inte detta på bilden ovan….. Och information om vad som är farligt för en hund (lök, vindruvor, russin, choklad med mera) finns på agria.se och på en massa andra ställen

Samarbetsvilja – Något som måste bli bättre hos hundar eller inte?

Det diskuteras ju en del om detta, inte minst inom brukshundsraserna. Och följaktligen då inom de raser som i huvudsak arbetar som tjänstehundar inom försvar, polis, bevakningsbranschen.

En bra hund med “sämre” samarbetsvilja, vad innebär detta?
Förmodligen innebär det att lydnaden ser lite “tråkigare” ut. Kanske kan man säga lite gammeldags ut. Förmodligen kan det krävas mer av den som tränar hunden i övningar där hund och förare måste samarbete mer än ex vis vid spårarbetet.

För övrigt, och exempelvis då det gäller effektiviteten i skyddsarbete, i sökarbete av olika slag, spårarbete, där påverkar troligtvis inte en “sämre” samarbetsvilja något till det negativa. Jag med min erfarenhet och rutin kanske till och med skulle säga att hundar med det man kan kalla lite sämre förighet, eller samarbetsvilja, gör dessa specialmoment bättre än hunden med väldigt god förighet, och väldigt god samarbetsvilja.

Tänker man sig hundar som exempelvis testas in som – lämpliga att prövas för polisiärt bruk – så anser jag det betydligt mer förekommande att hundar inte klarar av att bli polishund på grund av just specialarbeten, än på grund av förigheten. Det sistnämnda finns kanske, men det är inget jag hört talas om.

Varför vill man då att exempelvis en Schäfer eller Rottweiler ska ha samarbetsvilja och förighet som en “cirkushund” (exempel på ras får du välja själv)?

Den är lättare att träna i lydnaden, det är lättare att få till en lydnad som är mer imponerande och ger högre poäng på tävling och prov. Den är mindre problematiskt i vardagen och mer lättkontrollerad.

Men……. Av tre saker blir jag lite fundersam.

1/ Ska man rädda bruksraserna, och behålla bruksraserna och använda dessa som tjänstehundar, då är det minsta problemet i kråksången en “7″ istället för en “10″ på lydnaden. Problemet är väl uthållighet i arbete, förmågan att arbeta länge utan retning och belöning i de mest “trubbiga” miljöer och verklighet, inte en “10″ på tävling eller prov.
De problemen man bör fokusera på är nerver och dådkraft, det är kamplust och aggressioner. Återigen – Det är sällan samarbetsförmågan hos en tjänstehund är det som görs att den slås ut som tjänstehund. Det är i vilket fall inte lika vanligt som anledningar som – dålig i miljöer, dåliga nerver, för dålig kamplust (uthållighet).

2/ Mer föriga, och mer samarbetsvilliga hundar än ex vis Schäfer, Rottis och Dobermann som tre exempel finns ju redan. Då kan man tänka sig Pudel, kanske Labrador, som två exempel.
Min uppfattning är faktiskt att egenskaperna hänger ihop. Man kan inte välja egenskaper ungefär som man väljer tillval vid ett bilköp.
Vill man ha en förighet och samarbetsvilja som en Labrador, fast i en Rottis, och avlar mot detta. Då har man snart en Labrador fast den ser ut som en Rottis.

3/ Sedan kommer man i på lite mer allvarliga saker. När man pratar förighet, samarbetsvilja, då vill jag gärna göra kopplingen till signalkänslighet.
En hund reagerar snabbare och lättare på ex vis min mimik om den är samarbetsvillig och förig. Men man ska ha klart för sig att denna hund reagerar även lättare på andras mimik. Har man då en hund som har kamplust och aggressioner, och till det en väldigt signalkänslig hund, då kan det bli farligt. Riktigt farligt. För vi kan ju inte bara avla fram signalkänsliga hundar som bara reagerar lätt och bra på signaler vi tycker är positiva.

I denna diskussion så anser jag nog att man bör tänka ett varv till, och tänka lite längre.

Du missar väl inte LillaNymo och jag själv på Nyhetsmorgon kl 0850 i morgon bitti?  :-)

Det finns så otroligt många oseriösa hunduppfödare?

Det hör man ibland, men jag tror inte det är sant. Frågan är vad man grundar detta påståendet på?
Säger man att uppfödare är oseriösa bara för att en valpkull inte blir bra, eller friska?
Säger man att en uppfödare är oseriös bara för att en valpkull inte blir tillräckligt dugliga eller bra mentalt?
Eller vad?

Jag tror väldigt många uppfödare är väldigt seriösa i sin avel. Jag tror det finns betydligt fler seriösa uppfödare än oseriösa i vilket fall.
Jag tror de allra flesta uppfödare föder upp hundar med en målsättning som är hög, med en målsättning att föda upp friska och bra djur, men att det ändå inte alltid blir som man tänkt eller önskat.
Men är man oseriös för det?

Om avel vore så lätt som det ibland låter, då borde exempelvis höftledsfel vara ett minne blott sedan länge. Detta eftersom avel på hundar med höftledsfel sedan länge är ett minne blott.
Vi har avlat på “friska” hundar i 40 eller kanske 50 år då det gäller höftleder. Ändå finns problemet kvar.

Jag känner bland annat till en tik som parades med en hane. I kullen blev det sju individer. Samtliga sju var fria på sina höftleder, tre stycken blev polishundar, två tävlade i elitklass.
Uppfödaren parade sedan om tiken med samma hane. Då blev det fem valpar, samtliga fem hade grava höftledsfel.
Var uppfödaren seriös vid första parningen, och oseriös vid andra parningen?

Att föda upp hundar handlar om att vara seriös, om att ha känsla, men också till stor del om ren och skär tur (om man nu tror på tur)

Och när det ser ut som det gör, då kan man bara tänka sig hur svårt det måste vara att vara valpköpare………… Det tänkte jag skriva lite om i morgon.

Var vänder jag mig?
Var finner jag en seriös uppfödare?
Hur kan jag lita på vad uppfödaren säger?
Hur vet jag att denna uppfödares hundar har de bästa förutsättningarna?
Och så vidare………

Att köpa en valp är ju inte så svårt. Det handlar bara om att hitta någon som är till salu, betala, och ta med valpen hem.

Ibland hittar man en alldeles perfekt valp och hund, ibland inte.

För att ha störst chans att finna en bra uppfödare bör man kontrollera att uppfödaren är med i Svenska kennelklubben, och att valparna registreras där.
Detta är inte en 100% säkerhet i och för sig, men kennelklubben har i vilket fall en hel del grundkrav man som uppfödare måste följa för att vara med i organisationen. Detta gör i sig att risken är mindre att springa på en uppfödare som är mindre seriös.

När man funnit flera uppfödare av den ras man söker ska man givetvis ta kontakt med uppfödaren. Det man ska veta då är att alla uppfödare har de friskaste hundar, de bästa hundar, och att du inte kan få en bättre valp någon annanstans.
Detta är ju egentligen en självklarhet att man som uppfödare pratar för sin egen vara. Det är ju likadant då man ska sälja en bil eller annat. Det är ju sällan man hör en bilsäljare på BMW säga att exempelvis en FORD är bättre. Inte heller tvärtom.

Man ska ta reda på så mycket som bara går då det gäller valpens föräldrar, mor och far föräldrar, syskon till föräldrarna, och så vidare. Detta kan man bland annat göra inne på Svenska kennelklubbens sidor.

Då man besöker valpen första gången hemma hos uppfödaren ska man givetvis titta så mycket man orkar på valparna, men mer intressant är nästan valparnas mamma (och pappa då den finns där).
Är valpens föräldrar inte som man önskar sig, då är risken stor att inte heller valparna blir som man önskat.
Man ska också skapa sig en uppfattning om uppfödaren, om personen.
Får man förtroende för denne?
Verkar uppfödaren helt ärlig?
Har uppfödaren en bra kunskap?
Ett varningstecken brukar vara uppfödaren som pratar illa om andra uppfödare – röd flagg på den!

Får man ett stort förtroende för uppfödaren, och bestämmer sig för att detta känns rätt, då är det dags att välja valp.
Jag brukar rekommendera valpköparen att inte fokusera på den valp de eventuellt vill ha, utan istället börja från andra hållet – Den vill jag INTE ha…….
Det brukar vara lite lättare och det brukar bli några individer man verkligen kan tänka sig. Bland dessa individer anser jag det är bättre om uppfödaren får välja ut en valp till dig. En uppfödare träffar sin valpar mer eller mindre dygnet runt i minst 8 veckor, och det lilla du hinner se på de besöken du gör i valplådan kan inte jämföras med uppfödarens kunskap om alla valpar.

Men innan man väljer uppfödare så måste man välja vilken ras man söker. Här finns en hel del att tänka på även om alla människor klarar av alla typer av raser. Men det är skillnad på storlek, det är skillnad på användningsområden, och det finns skillnader mellan raser som trots att alla hundar är hundar, kan göra skillnad för dig och det du vill göra med din hund.

Därför… vill jag att du lite kortfattat berättar vad du har för ras/blandras, beskriver just din hunds för och nackdelar…. kan du inte göra det, det vore så himla intressant  :-)

Jag sitter här och arbetar med ett projekt som planeras vara klart i maj 2016. Men jag tänkte att du skulle få ta del av lite material redan nu

“””……..Jag var cirka tjugo år gammal när ”polletten trillade ner” hos mig vad gäller det jag kallar fysisk kontakt. Vid den tidpunkten bodde jag långt ut på landsbygden och hade en stor flock hundar, i alla fall ett tiotal. Jag både rastade och motionerade alla hundar tillsammans och jag minns en sommarkväll då jag stod ute på en äng och iakttog alla mina hundar springa omkring och lekte.
De jagade varandra, de brottades med varandra, de puttade på varandra, de bet på varandra. Ibland var någon för våldsam, och någon protesterade över behandlingen, men det jag såg där gjorde mig väldigt avundsjuk. Jag hade sett det förut, men jag hade aldrig tänkt på det på samma sätt som jag av någon anledning gjorde där och då.
Varför ser mina hundar lyckligare ut när de leker med varandra än när jag leker med hundarna och en boll?
Varför leker inte hundarna med en leksak? Visserligen skulle säkert någon ha en boll i munnen även under denna lek om det fanns möjlighet, men det är inte bollen som gör dem lyckliga.
Jag slängde mig på knä och kröp framåt och ville vara med i leken. Jag ville också brottas, jag ville också bitas precis som dem.
När jag gjorde detta slutade alla hundar leka. De tittade på mig en stund, innan hundarna istället för att leka istället gick var för sig och nosade mest för att inget annat var bättre.
Där stod jag på knä mitt på sommarängen, hundarna ville inte leka med mig.
Jag ställde mig upp och började röra mig hemåt. Efter cirka trettio sekunder var leken i full gång igen.
Då bestämde jag mig för att detta inte var okej. Då bestämde jag mig för att något i mitt hundägande var fel. Och jag tänkte inte ge mig förrän jag fick vara med att leka……..”””

Labrador, Schäfer, Chihuahua – Likheter och skillnader!

Som alla som följt mig en tid känner till så brukar jag vara noga med att prata om HUND, inte om olika raser. Jag menar att skillnaden många gånger är större mellan två individer av samma ras, än vad det behöver vara mellan två individer av olika ras.
Och så är det, och jag menar det fortfarande. Men visst finns det trots allt lite skillnader, och dem tänkte jag berätta lite om. Men det är viktigt att du förstår att jag beskriver skillnaden lite generellt, och att skillnaden handlar om olika typer av hund, men att det ändå är just HUND jag pratar om, och att skillnaden på att träna, uppfostra, äga, faktiskt inte är så stor. Knappt någon alls vill jag påstå.

Jag börjar med schäfer och chihuahua. Det är faktiskt ingen större skillnad på dessa två. En chihuahua är på väldigt många sätt väldigt lik en schäfer till sättet. De kan ha liknande mentalitet i fråga om resurser och annat, och jag tycker också att mentaliteten knappt skiljer dem båda åt alls. De har något vi lite slarvigt kan kalla vaktinstinkt, och de har också en integritet som liknar varandra. Mot främmande människor tycker jag också att de uppträder ganska lika, och är öppna och tillgängliga men inte så där väldigt imponerade. I alla fall inte “bara så där”.
Nä, jag vill nog säga att skillnaderna mellan dessa två raser inte är speciellt stora alls.

Sen kommer vi då till Labrador. Faktiskt labbe nummer två i mitt hem och under mitt liv. Här skiljer sig en hel del mot både Chihuahua och Schäfer. För det första har jag i princip aldrig sett något “elakt” i en labrador. Hos Schäfer och Chihuahua kan man i olika situationer se en “allvarlig” sida hos hundarna. Det ser jag aldrig hos mina labradorer. Med det sagt vill jag understryka att jag inte påstår att det INTE finns, utan bara att jag aldrig ser det.
Känslan för flocken/familjen finns där även hos labben, men så fort det kommer andra personer med i sällskapet inser man att labradoren tycker om dessa lika mycket som familjen (så är det givetvis inte, men det verkar så). Detta ser jag aldrig eller sällan hos en schäfer eller chihuahua.
En Schäfer och en Chihuahua tycker jag också är latare att ha med mig överallt. Detta förmodligen därför att de inte bryr sig så mycket om andra människor, och håller sig därför ofta nära mig eller vid mig. Då det gäller mina labrador jag har och har haft, då är det helt annorlunda. Ser min labrador en person på gatan som ser trevlig ut, ja då springer man ut och hälsar. Det skulle aldrig aldrig mina schäfrar eller chihuahua göra.

Ungefär så

Men kom ihåg att texten ovan är mina reflektioner och erfarenheter, det är inte facit. Och förmodligen formar varje ägare sin hund åt det håll som själv passar en.

Denna vecka har varit den mest fruktansvärda vecka jag någonsin upplevt. Det har hänt en massa saker som jag av personliga skäl inte vill gå in på, arbetsbelasntningen har varit hög, och så vidare.
För några dagar sedan sa kroppen – Nej, jag vill inte mer!
Och jag utgår ifrån att detta just är den “vägg” många har varnat för.

Men……. jag har inte gått in i den, jag har inte gått in i väggen. Den kom snarare farande mot mig i hög fart. Den var nära att träffa mig, men jag fintade höger, och gick vänster, så den passerade.

Men det är anledningen till att jag varit borta från bloggen ett par dagar.

I morse var det TV4 och Nyhetsmorgon, och på första gången i mitt liv kände jag olust och ångest över att gå in i sändning. Jag bet ihop och gjorde det ändå, och det kändes bara bra när jag väl satt där.  :-)

Jag är ledsen över min frånvaro, och jag kommer att vara lite frånvarande även i kväll. Men i morgon fredag, då är jag tillbaka med full kraft. Det lovar jag.

Jag behöver inget medlidande, bara så ni vet

Då var det dags igen…. Stockholms bästa hundfest!
Jag kommer vara där båda dagarna. Ena dagen ställa ut vår fina, schäfer Ziegerkamp Ice, och för att göra ett litet jobb. På söndag blir jag där en kort stund för att göra samma typ av jobb. Annars blir det nog rätt så korta dagar på mässan för mig.
Jag har en hel del saker jag måste göra hemma, och sedan ska jag försöka vila lite. Jag är oerhört trött.

“Min valp ger sig på alla i familjen genom att bitas och hoppa, så fort man sätter sig ner på golvet”…..

“Min valp har inte förstått att han inte får stjäla mat när vi sitter och äter, jag har provat allt och fyat honom ordentligt”…..

På den här typ av frågor om lösning kan man få en rad olika tips och metoder. Det kan handla om att “fya” mer rejält, det kan handla om att avleda, det kan handla om något där mitt i mellan.

Men man missar ofta en viktig sak här. Och det är att det handlar om kommunikation, det handlar om att lära sig kommunicera med valpen, det handlar om att lära valpen att kommunicera.
Ingen metod eller lösning på dessa problem, löser detta på en gång och direkt. I alla fall inte om vi har någon som helst etik i kroppen och i våra tankar.
Det här handlar inte om att lösa ett problem, det handlar om att så här är det att ha valp. Och vill du forma valpen till att inte göra detta, då måste du träna, visa vägen, kommunicera, och det en stund fram över.

Sätter jag mig på golvet inför mina vuxna hundar, eller inför Lilla Nymo, så glittrar det till i mina hundars ögon. De kommer fram och vill leka, busa, och gosa…. det är rena rama julafton för mina hundar. Det är väl för guds skull ett bra tecken, och när jag tänker efter gör mina barn i princip samma sak.
Någon gång kanske jag vill brottas eller mysa, en annan gång vill jag se på nyheterna ifred. Detta får jag förmedla till individen som vill något annat.
Jag vill inte att mina hundar ska ignorera att jag sätter mig på golvet. Tvärtom vill jag att de ska uppmärksamma det. Det samma gäller faktiskt mina barn. Men de får finna sig att “fråga” och anpassa sig efter svaret.
Det samma gäller egentligen detta med mat. Att en hund vill ha mat är ett sundhetstecken. Det vore definitivt värre om det vore tvärtom.
Men hunden, och barnen om det gäller dem, måste acceptera om jag “säger” att jag vill ha min mat ifred.

Hur du “säger” detta är relativt irrelevant. Det viktiga är att du är konsekvent i det du “säger” och fullföljer.

Du sitter där på golvet, valpen kommer fram och vill busa. Du vill inte det. Putta bort valpen. Valpen tar detta som en lekinvit, då får du putta bort den mer tydligt, och än en gång, än en gång….. Det är faktiskt inte svårare än så. Första gången kanske jag måste vara övertydlig, flera gånger. Men sedan med tiden lär sig valpen ditt sätt att kommunicera.

För mig ligger det inte någon konsekvens i att – varje gång jag sätter mig på golvet så måste valpen låta mig vara ifred.
Min konsekvens ligger i att valpen måste vara uppmärksam på vad jag vill, och vad jag säger.

Se inte dessa små sunda och trevliga beteenden som några problem. Se det som möjligheter till att träna med din valp, som möjligheter till att komma närmre varandra, att förstå varandra bättre.

Tack Anna Persson för en trevlig “tagg” på FB efter helgens arbete

Jag är fortfarande inte i bästa form om jag ska vara ärlig. Och för första gången i mitt liv kände jag inte riktigt för att åka dit. Jag ville bara vara hemma och sova.

Men jag åkte dit ändå, och väl inne så kände jag mig inspirerad och positiv igen.
Helgen skulle ku börja med att jag skulle ställa ut Ziegerkamp Ice i championklass. Efter en tid i veterinärkön var det min tur att visa upp våra papper. Nummerlapp, stamtavla…………. och ………. Vaccinationsintyg, som låg hemma på köksbordet.

Så att ställa ut Ice gick inte. Vi tog oss ens inte in på tävlingsområdet. Så kan det vara när man har tankarna på annat. Nu är Ice i alla fall nybadad och fin

Min officiella uppgift på mässan var att guida publik under uppvisningarna av våra bruksgrenar. Fantastiskt rolig och inspirerande på samma gång.

Sen blev det ju en hel del frågor och selfies ihop med hundintresserade personer så klart.

Alla ni som pratade med mig trots trött blick hos mig, alla ni som klappade mig på axeln av olika orsaker, tack för alla frågor om hundar – Tack!  :-)

Svenska kennelklubben – Det här var ett enormt fint arrangemang!

Håll ut, du som väntar på lite matnyttiga blogginlägg. Snart så är jag i form igen. Jag lovar!

Lilla fina chihuahua Amber väntar sig ett besök…….

Snart är nyårsafton här!
Har du förberett dig, vet du hur du ska hantera din hund, är det första gången för hunden?

Har man en hund som man vet är skottberörd, då förstår jag att förberedelserna är i full gång. Men om du har en vuxen hund som inte bryr sig, eller en ung hund som du inte vet hur den kommer att reagera, då är det dags att agera nu!

Att låta den vuxna och säkra hunden vara med precis som vanligt på nyårsafton tycker jag är en dålig ide. Jag ställer mig frågan varför, eftersom så mycket du inte kan styra över kan gå så fel.

Så här gör jag med mina vuxna och säkra hundar, så här gör jag med LillaNymo som aldrig varit med om detta -

Det bästa utrymmet i min bostad är tvättstugan. Där finns inga fönster, det ligger i min källare. Nu, redan nu, låter jag hundarna vara i det utrymmet då och då. Efter motion och när de ändå bara ska softa och ta det lugnt. I det utrymmet får dem ett tuggben och annat mys, och jag har en radio som står på relativt högt.
Det här gör jag eftersom mina hundar kommer att tillbringa rätt så mycket tid i det utrymmet under ett par dagar. Och då vill jag att de ska vara bekväma med det, vara vana med det.
När det börjar smälla ute, då skruvar jag på radion onödigt högt, och där får hundarna vara.

Mer dramatiskt än så ser jag inte på detta.

Berätta gärna ditt bästa tips

Jag håller på att rensa en del hemma. Nu hittade jag mina gamla coola, och som nya, “Fuskskinn” ormboots……

Hiss eller diss? Slängas eller sparas? Coola eller töntiga? Gömmas eller användas?

Håll inte inne med vad du tycker – Kör hårt och guida mig genom livet!!    :-)

Än finns det tid för att vinna…. gå in på Agria FB sida som du ser ovan och var med

Röran i mitt liv fortsätter. För ett dygn sedan åkte min far, barnens farfar in med ambulans till sjukhuset. Han är kvar där fortfarande.

Nu känner jag snart att mitt liv måste vända. Vem vet, det kanske gör det samtidigt som det vänder med mörkret. Bara ett par dagar kvar, sen vänder det och dagarna blir faktiskt längre igen. En härlig tanke

På tisdag nu i veckan besöker jag och LillaNymo i alla fall Nyhetsmorgon. Och det gör vi även på julafton. Kanske får du då se både mig och LillaNymo i tomteluva

Nu ska jag samla ihop mina barn för att ta oss till sjukhuset för att besöka pappa.

Jag är snart på banan igen, jag lovar.

Jag visste att morgonens inslag skulle uppröra någon, jag var till och med helt säker – Men LillaNymo och jag samlar ju på erfarenheter

I morse fick LillaNymo stå ut med att få färg på sina tassar, för att sedan stämpla en tavla. Jag tycker det var en rolig grej, och jag tycker det är en alldeles utmärkt träning som hon tar NOLL skada av, och som hon bara får erfarenhet av.

Har man synpunkter på detta så undrar jag hur denne person själv gör när tassar ska smörjas in, när tassar ska kontrolleras, när man behöver gå till en veterinär?

Det kan jag säga – Att inget av det ovan skulle vara något som besvärar LillaNymo i alla fall. Och det beror till stor del på att vi just samlar på erfarenheter.
Jag tycker det är en rejäl tankevurpa att ha synpunkter på detta inslag, och man kan fråga sig om man hade haft samma synpunkter om det var en veterinär som smorde hennes tassar med en kräm(?)
För en hund spelar färg knappast någon roll.

TV4 och studion är det bästa stället LillaNymo vet. Hon rymmer in i studion så fort hon bara har möjlighet, och det har till och med gått så långt så jag kan tycka det är ett litet “problem”. Tv4 och studion är som en enda stor lekplats för henne. Och kan man något om hundar ser man dessutom det på henne.
Jag är stolt över det vi gör med LillaNymo!!!!!!

Och jag skulle till och med vilja gå så långt så att jag vågar påstå – LillaNymos uppväxt, hennes alla erfarenheter hon får samla på sig, det är helt enkelt TopNoch!!!!!

Sen har vi den ständiga frågan (se bild/text nedan) -

Jag anser att du får ha din hund kopplad precis som du själv vill. Gillar du sele, då använder du sele! Gillar du halsband, då använder du halsband. Väljer du något annat alternativ, så är det upp till dig.
Jag gillar halsband (Kopplat i icke stryp) för jag anser att detta är det bästa för hunden. Skaver minst, är minst i vägen, smidigast osv.
Mina hundar drar inte i kopplet, så för mig eller mina hundar är det inga problem.
Börjar bli smått less på den här diskussionen om jag ska vara ärlig
Förmodligen “lider” mina hundar lika mycket som du själv lider, när du har ett halssmycke på dig.
Att ha en hund lös är i väldigt många fall ett sätt att visa bristande respekt för samhälle och andra medmänniskor.

För övrigt vill jag säga att mitt liv börjar bli alldeles utmärkt
Allt löser sig till det bästa, min pappa eller barnens farfar är hemma från sjukhuset, och alla mina andra bekymmer är hanterade.
Börjar kännas ordentligt bra om jag ska vara ärlig. Och det är otroligt skönt.
Så nu kan du börja förvänta dig att bloggen börjar leva som den ska igen.

Ha en fin kväll

Lite julpynt hemma hos mig…..

I morgon bitti, julafton, är jag och LillaNymo med i Nyhetsmorgon typ hela morgonen bland tomtar och annat. Dessutom blir det en liten årskrönika över LillaNymos år.
Missa inte detta!  :-)

Sele, respektive halsband på hunden!

Diskussionerna är heta, man tycker det ena eller andra, och det blir nästan krig om detta.
Låt mig säga följande – Stryphalsband är i huvudsak värdelöst, är i huvudsak meningslöst, och kan det skapa en strypande känsla (så klart) hos hunden. Varför vill man ge hunden en känsla av att inte få luft/blod?

Men…… sen ska man komma ihåg att strypande länk kan handla om säkerhet. Ett vanligt halsband, där kan hunden i olika situationer ibland krypa ur halsbandet. Det går inte med strypande länk. Och det finns en mängd olika situationer i vardagen, i tjänstesammanhang, där detta är viktigt – För hundens säkerhet.

Så, när vi diskuterar halsband eller sele, då vill jag hädanefter endast diskutera sele vs halsband UTAN att det är strypande.

Jag reflekterar aldrig, bryr mig aldrig, om en hundägare har det ena eller det andra på sin hund. Jag tänker inte ens på det. Men när någon “tvingar” mig att tänka på det så är det en absolut självklarhet för mig att – Ju mindre remmar, anläggningsytor, det finns mot hunden – desto bättre måste det vara.
Att det skulle vara en belastning för hundens nacke med halsband, eftersom hunden drar i kopplet, är att sikta fel. Då skulle jag lära hunden att INTE dra i kopplet.
Det kan knappast vara bra för en hund att varje dag på varje promenad gå att belasta kroppen med någon typ av dragsele heller……

Då jag hjälper hundägare, då jag tränar i våra privata träningsgrupper, då har vissa hundägare sele, andra har halsband. Detta är något jag eller någon annan ens diskuterar.
Detta är en “ICKE-SAK”och jag har därför väldigt svårt att argumentera om saken.

“Det är inte bra att rycka hunden hårt i ett halsband”….    - Eeeh, nä verkligen inte!
Men jag anser nog att det inte är så vettigt och bra att göra det i ett sele heller………..

Gillar du sele, verkar hunden gilla sele – kör på det!
Gillar du halsband, verkar hunden gilla halsband – kör på det!

Från mig kommer du aldrig få en kommentar om det. Men om du gör hunden illa, vare sig det är i sele eller i halsband, då blir jag arg.

Hoppas du hade en fin julafton. Min egen började alldeles utmärkt på morgonen med besök på TV4 Nyhetsmorgon tillsammans med min äldste son och LillaNymo. Sedan blev faktiskt julafton till en mindre katastrof mitt på dagen, men det redde upp sig och slutade bättre än på riktigt länge.
Så sammanfattningsvis var denna julafton den bästa jag haft på länge trots allt

Nästa gång LillaNymo och jag besöker Nyhetsmorgon är nu den 28 december (om jag inte minns fel) Missa inte det!

Rumsrenhet, lätt ibland, svårare i andra fall.

Rumsrenhet, att hunden kissar och bajsar ute, är nästan det första en nybliven hundägare tänker på. Det är ju inte så konstigt i och för sig, men man måste i normalfallet vara medveten om att detta med absolut rumsrenhet kan ta en liten tid. Dessutom måste man vara medveten om att det blir bakslag ibland.

Grundprinciperna är enkla – Varje gång din valp vaknat, lekt, så kommer den att vilja kissa. Ungefär 20 minuter efter den har ätit, då vill den bajsa.
Men även om man gör detta och har varit duktig med detta, så kan det vara lite svårt ibland att trots detta få hunden helt rumsren.

Min första egna schäfer tog jag hem till mig 10 veckor gammal. Jag var ung, och förmodligen duktig. Dessutom hade jag förmodligen tur. Iwan som min valp/hund hette gjorde inte inne en enda gång under hela hans liv.

Om vi ska ta LillaNymo som ett exempel så är det inte lika lätt. Hennes bajsande har hon full kontroll på, men faktum är att det fortfarande kan hända olyckor med hennes kissande. Hon har helt enkelt, eller jag har helt enkelt inte lyckas lära henne att “säga till” när hon är nödig. Och hon är faktiskt tio månader. Något som många skulle se som ett problem och känna oro över.

Men jag har en teori byggt över år då det gäller detta. En alldeles glad, sprallig, och lekfull hund, har enligt min erfarenhet lite svårare med rumsrenheten. Om jag har rätt så tror jag det är enkelt att förklara varför.
Varje gång vi går ut, då är hennes inställning lek och bus. Detta går före allt annat, och hon sätter det före att kissa. Sedan när det blir lugnt igen, då kissar hon. Det är ofta i inomhus miljö. (nu ska tilläggas att som regel är hon rumsren, men det kan hända olyckor).

Det jag gör nu för att få stil på detta är att dela upp – “ut och kissa” – ifrån – ut och leka eller ens gå en promenad.
Även om jag ska gå ut på en långtur alldeles strax, då ser jag till att hon kissar ute i närheten av bostaden först. När hon kissat, då går vi in och gör oss i ordning för att gå ut på en längre promenad.
Nu får det alltså vara slut på – “”Jippie, vi ska gå i skogen men på vägen dit kissar jag lite och tänker inte ens på att jag gör det”””
Nu gör jag själva “kissandet” till en procedur i sig, och isolerar just det en tid.

Har du några erfarenheter och tankar omkring detta, berätta!!!  

Lilla Nymo softar i hundgården tillsammans med en märgben, när jag bloggar med er, och ungarna badar i 39 graders värme.

Detta med att träna hunden vid rätt tillfälle är något jag tycker man pratar alldeles för lite om.
Om jag åker med min hund till brukshundsklubben för att träna, och när jag är där är hunden allt annat än “på tå”. Då avstår jag ifrån att träna.
Att träna med en hund som inte vill träna är mer dåligt än bra anser jag. Då tar jag hellre en promenad och en kaffe. Däremot så uppmärksammar jag detta tills nästa gång.

Men för att hunden ska vara “på tå” och vilja träna då jag kommer till klubben eller till annanstans där jag brukar träna, så får jag se till att detta ställe gör att hunden “är på tå” när vi kommer dit.
När jag utbildar en tävlingshund så är de första besöken på klubben inte någon träning. Jag åker dit och leker och lär hunden på så sätt att denna plats och miljö är bara kul, och att man får släppa loss tillsammans med mig.

Likadant tänker jag med en valp och en unghund som jag kanske i huvudsak tränar hemma. När valpen eller unghunden är som besvärligast hemma, när den är som en riktigt pissmyra, det är då man ska träna.
Då vill valpen vara engagerad, då vill valpen leka med dig, och det är då du ska passa på att lära den saker.

För att lära – Då måste det finnas motivation – och för att en hund ska vilja gå “fot”, då måste den få en belöning. För att det ska vara en belöning, då måste hunden vilja ha belöningen.

Så har du en valp som är besvärligt ibland, som bits och snor saker – bli då inte arg, passa på att träna en stund istället!

Idag har jag och barnen haft en heldag i skogen med hästar och hundar. Vi tog bilen ut till Täby och till Mona Smedman på Efraimsbergs Stall. Lånade ett par hästar, sadlade på, och for ut i skogen

LillaNymo har aldrig umgåtts med hästar, inte mer än på Friends Arena, så det var lite spännande. Men hon var i princip helt ointresserad. Hon sprang mest lös och gjorde sitt medan jag gick vid barnen som red till häst.
Halvtid stannade vi upp och fixade till en eld, och grillade korv och drack choklad med vispgrädde. En helt underbar dag måste jag säga. Och LillaNymo skötte sig perfekt vid möten av andra hundar, i inkallningssituationer, med mera.

En riktigt lyckad dag, för både mig och mina underbart fina barn.

Om det var någon som såg lite blod på golvet när jag och LillaNymo var på teve i morse, så var det LillaNymos. Hon har blivit stor tjej nu, och gått in i sitt första löp.

Som du ser på bilden ovan så är inte hundtricket bara en skröna

Just nu får jag väldigt många brev från hundägare som behöver min hjälp. Jag hinner inte med alla, men jag vill verkligen rekommendera dig att istället ta kontakt med min nära vän och kollega Leif Hedberg. Han är oerhört skicklig och kan garanterat hjälpa dig. Kontakta honom och hälsa från mig på tel 070 6678410.

Det jag får många brev om är också “motion” på yngre hundar. Fysisk aktivitet i skog och mark med valpar och/eller unghundar.

Det enklaste svaret är att du inte ens ska tänka på detta!

Och med det svaret menar jag just det jag säger, och krångla inte till det. Låt hunden tala om vad som är okej eller inte. Orkar valpen/unghunden traska med dig i skogen, då är det inga problem. Inga problem alls. Tvärtom är det bra även för en valp/unghund att röra på sig. Men du ska INTE tänka – motion.
Det behövs inte, och att belasta en ung hund för mycket är inte hälsosamt. Men om en valp eller unghund mår bra, tycker det är kul att gå med dig på promenader, tveka då inte över detta utan ta med hunden.
LillaNymo var med mig och mina barn ute i skogen en hel dag. Det var inga som helst problem. Barnen red, jag gick, och LillaNymo var med. Hon är tio månader gammal. Det jag däremot inte skulle göra är att hålla ett för högt tempo och pressa henne.

Hur vet man om man motionerar eller bara är “ute och går”?

Är det så svårt egentligen?
Du vet väl om du tränar eller om du bara myser. Det är väl en väldig skillnad på när du tar på dig löpardojjorna och ger dig ut på 7 km löpning och pressar dig själv mot klockan. Mot när du lallar ut i skogen för att bara mysa och ha trevligt. Svårare än så behöver du inte göra med din hund heller.

Man märker ju som hundägare om hunden börjar släpa efter, inte reagerar som den brukar på olika saker……. då har man “pressat” valpen eller unghunden för mycket.
Ta det lugnt, krångla inte till det, och ha trevligt med hunden. Då uppstår inga problem.

I morse var vi med på Nyhetsmorgon via Skype, för att berätta hur det gick för LillaNymo på nyårsnatten.
Det gick alldeles jättebra!  :-)

Och jag får dessutom passa på att önska alla ett bra 2016, och glöm inte bort att börja träna din hund för nästa nyår redan nu.

Nu har jag några dagar ledigt innan det bär av ner till Göteborg och årets första, och största, hundevenemang – MyDog.
4 dagar hund och hundprat. Om du ser mig där, kom fram och säg hej. För du kommer väl dit?

Härligt att komma på rätt sida av året igen……… snart kan jag tillbringa mer tid här ute igen

Idag ska jag iväg och hjälpa en hundägare som har, enligt denna hundägare,  problem med sin Rottisvalp. Oron är stor hos hundägaren, vilket jag tror är väldigt onödigt.

Valpen försvarar sina saker mot hundägaren, den kommer inte på inkallning på promenader, besvärlig vid hundmöten, och lite annat smått och gott.
Det ska bli väldigt kul att få träna lite och samla på sig lite mer erfarenheter.

Jag återkommer med hur det gått senare idag.

En vacker bild från min senaste bok – Sällskapshunden

I går var jag hemma hos en hundägare med en liten Rottisvalp. Det var en jättetrevlig (och ägare) valp men som bland annat hade fått fördel i att “vakta saker” mot ägaren, och som hade problem med att komma då ägaren ropade på den.
Som jag ser det så var lösningen på dessa problem enklare än vad hundägaren någonsin kunnat tänka sig. Jag kan till och med påstå att ägaren (vilket är vanligt) krånglade till saker helt i onödan.

Då det gäller detta med att “vakta saker” mot ägaren så hade det blivit som så många gånger för ut, något personligt för ägaren – “han ska inte, varför gör han så här mot mig, jag är ledaren”…. osv.
Dessutom hade ägaren “gjort en grej” omkring detta som istället för att få bort problemet istället förstärker problemet.

Vi gjorde några enkla övningar med ett gott tuggben, där valpen morrade, där valpen gjorde mindre attacker, då ägaren tog undan benet. Vi gav då hunden något annat gott, samtidigt som vi totalt ignorerade de hunden gjorde, och framförallt struntade i ägarens personliga funderingar han ska inte/varför/hur.

När dagen var slut viftade valpen på svansen då ägaren tog tuggbenet.

Man ska verkligen inte förstärka eller leta efter konflikter med sin hund. Man ska alltid arbete med att skapa en bättre relation.

Inkallningen hade ägaren gjort rätt med anser jag, men kräver alldeles för mycket och för snabbt av en ung hund. Hon fick lite tips på hur hon skulle arbeta vidare.

Nu ska jag ta en kopp kaffe, sedan blir det en lång och härlig promenad i skogen för min del