Glöm inte detta på bilden ovan….. Och information om vad som är farligt för en hund (lök, vindruvor, russin, choklad med mera) finns på agria.se och på en massa andra ställen
Samarbetsvilja – Något som måste bli bättre hos hundar eller inte?
Det diskuteras ju en del om detta, inte minst inom brukshundsraserna. Och följaktligen då inom de raser som i huvudsak arbetar som tjänstehundar inom försvar, polis, bevakningsbranschen.
En bra hund med “sämre” samarbetsvilja, vad innebär detta?
Förmodligen innebär det att lydnaden ser lite “tråkigare” ut. Kanske kan man säga lite gammeldags ut. Förmodligen kan det krävas mer av den som tränar hunden i övningar där hund och förare måste samarbete mer än ex vis vid spårarbetet.
För övrigt, och exempelvis då det gäller effektiviteten i skyddsarbete, i sökarbete av olika slag, spårarbete, där påverkar troligtvis inte en “sämre” samarbetsvilja något till det negativa. Jag med min erfarenhet och rutin kanske till och med skulle säga att hundar med det man kan kalla lite sämre förighet, eller samarbetsvilja, gör dessa specialmoment bättre än hunden med väldigt god förighet, och väldigt god samarbetsvilja.
Tänker man sig hundar som exempelvis testas in som – lämpliga att prövas för polisiärt bruk – så anser jag det betydligt mer förekommande att hundar inte klarar av att bli polishund på grund av just specialarbeten, än på grund av förigheten. Det sistnämnda finns kanske, men det är inget jag hört talas om.
Varför vill man då att exempelvis en Schäfer eller Rottweiler ska ha samarbetsvilja och förighet som en “cirkushund” (exempel på ras får du välja själv)?
Den är lättare att träna i lydnaden, det är lättare att få till en lydnad som är mer imponerande och ger högre poäng på tävling och prov. Den är mindre problematiskt i vardagen och mer lättkontrollerad.
Men……. Av tre saker blir jag lite fundersam.
1/ Ska man rädda bruksraserna, och behålla bruksraserna och använda dessa som tjänstehundar, då är det minsta problemet i kråksången en “7″ istället för en “10″ på lydnaden. Problemet är väl uthållighet i arbete, förmågan att arbeta länge utan retning och belöning i de mest “trubbiga” miljöer och verklighet, inte en “10″ på tävling eller prov.
De problemen man bör fokusera på är nerver och dådkraft, det är kamplust och aggressioner. Återigen – Det är sällan samarbetsförmågan hos en tjänstehund är det som görs att den slås ut som tjänstehund. Det är i vilket fall inte lika vanligt som anledningar som – dålig i miljöer, dåliga nerver, för dålig kamplust (uthållighet).
2/ Mer föriga, och mer samarbetsvilliga hundar än ex vis Schäfer, Rottis och Dobermann som tre exempel finns ju redan. Då kan man tänka sig Pudel, kanske Labrador, som två exempel.
Min uppfattning är faktiskt att egenskaperna hänger ihop. Man kan inte välja egenskaper ungefär som man väljer tillval vid ett bilköp.
Vill man ha en förighet och samarbetsvilja som en Labrador, fast i en Rottis, och avlar mot detta. Då har man snart en Labrador fast den ser ut som en Rottis.
3/ Sedan kommer man i på lite mer allvarliga saker. När man pratar förighet, samarbetsvilja, då vill jag gärna göra kopplingen till signalkänslighet.
En hund reagerar snabbare och lättare på ex vis min mimik om den är samarbetsvillig och förig. Men man ska ha klart för sig att denna hund reagerar även lättare på andras mimik. Har man då en hund som har kamplust och aggressioner, och till det en väldigt signalkänslig hund, då kan det bli farligt. Riktigt farligt. För vi kan ju inte bara avla fram signalkänsliga hundar som bara reagerar lätt och bra på signaler vi tycker är positiva.
I denna diskussion så anser jag nog att man bör tänka ett varv till, och tänka lite längre.