En av mina små fyraveckors schäfervalpar, en av de helsvarta 
En annan valp i samma kull
Som schäferuppfödare får man i dessa dagar ta emot en hel del kritiska frågor. Med alla rätt i vissa fall, men långt ifrån alltid.
Som “officiell hundexpert, och schäferuppfödare” så känns det ibland ännu värre.
Frågor som jag får kan vara -
“hur kan du som hundexpert vara en del av att förstöra schäferrasen”
“Schäferhunden är en sjuk ras, vad gör du för att göra något åt det”
“Avlar du på “räkryggar” eller på friska djur”
Och så vidare……
Schäferrasen har i huvudsak fyra problem. Höftleder, armbågar, samt ryggar. Dessa problem är ständigt återkommande och det kommer i aveln även om vi aldrig avlar på föräldradjur som har dessa problem. Tyvärr!
Det fjärde problemet är schäferhundens mentalitet!
De första tre problemen – höfter, armbågar, rygg – är problem som inte på något sätt är kopplat till schäferhundens utseende. Den extrema utställningsaveln, eller exempelvis försvarsmaktens avel, det verkar det inte finnas någon skillnad på dessa problem. Att en hund “går bra” på utställning, eller att en hund avlas endast på funktion, det har alltså inte med detta att göra.
Oavsett utseende på hund, så är inte dessa tre problem mer eller mindre vanligt. Detta är fakta, och allt annat är alltså inte sant.
Det är på sätt och vis synd, för hade det varit så då hade dessa tre problem varit lätta att få bort. Men så är det alltså inte, tyvärr.
Höft, armbågs, rygg problem finns alltså lika mycket inom avel där man avlar på “fyrkantiga och gammaldags typer”, samt där man avlar på rena exteriörlinjer.
Den som säger annat vet alltså inte vad den pratar om, eller helt enkelt ljuger.
Och här anser jag att det är en skam för rasen och bara gör rasen illa genom att inte vara ärlig med detta och istället samarbete gemensamt mot problemet.
När det gäller problemet – mentalitet – där anser jag att vi har ett gemensamt stort problem. Ett problem som borde diskuteras mer än vad det gör, ett problem där man måste tänka betydligt större än något ynka bruksprov.
Ta ett IPO3 prov som ett exempel – Vad säger det?
Det säger att hunden orkar arbeta i lydnad (i förväntan av belöning) i cirka 8 minuter. Det säger att hunden orkar spåra ett 600 meter långt spår, samt orkar göra ett skyddsprov på cirka 5 minuter. Detta fördelat under en hel dag, eller kanske till och med på ett mästerskap fördelat på flera dagar.
Jämför dessa minuter av arbete med vad en schäferhund egentligen borde klara av.
Ett spår på 600 meter, jämför det med milslånga spår som en schäferhund med lätthet borde klara av, och som tjänstehund tvingas klara av. Ofta helt utan belöningar eller annat motivationshöjande.
Här vill jag påstå att bruksproven som de är utformade idag, hur imponerande det än är att se dessa prov och hundar i arbete, är direkt negativa för schäferhundens framtid.
Man avlar trots allt på de hundar som är framgångsrika på prov och tävling, men den ärliga frågan borde vara – Vad säger ett spår på 600 meter om schäferhundens arbetslust och kapacitet?
Det diskuteras rejält på sociala medier om schäferhunden. Man diskuterar bakbensvinklar och rygglinjer, och det är där man i dessa diskussioner försöker “rädda rasen”.
Och som schäferexpert – För det är jag i allra högsta grad – vill jag påstå att dessa diskussioner inte gör något gott. Snarare tvärtom.
När man tittar på en schäferhund – om den är bra att arbeta eller inte – så är hundens bakbensvinklar och rygglinjer totalt ointressant. Totalt!!!
Under alla mina år inom tjänstehundar, polis, väktare eller annat, så har jag aldrig varit med om att man som testledare kommit fram till att en hund är bra mentalt, men att det inte går att ha den i tjänst pga för mycket eller för lite bakbensvinklar, för slutande eller inte sluttande rygglinjer. Detta är rent utav trams i en diskussion om schäferhundens framtid.
Det som borde diskuteras, det som man borde försöka få till, det är schäferhundens hälsa och schäferhundens mentalitet. Inget annat!
Mina valpar är efter en rysk polishund som arbetar aktivt i St Petersburg- området. Det är en helsvart schäfer, och det är en schäfer jag umgåtts med korta perioder. En schäfer jag har provat i skyddsarbetet, och en schäfer jag anser och hoppas kan tillföra schäferrasen något bra.
Alla hans kullsyskon har extremt fina storlekar, extremt fina byggnadsförhållanden och proportioner, och det jag kan se i mina efterforskningar så är hela hans kull bra på höftleder och armbågar.
Att han är helsvart är kanske inte helt optimalt då det gäller utställning. Även om det inte “ska vara” några problem med det, så kan det ändå vara svårt med “svart” om man vill nå ända fram i utställningssammanhang. Men å andra sidan är konkurrensen på utställning bara en rolig bonus om man har en bra hund. Hälsa och friskhet, arbetslust, är ändå det som är viktigast.
