En vacker bild från min senaste bok – Sällskapshunden
I går var jag hemma hos en hundägare med en liten Rottisvalp. Det var en jättetrevlig (och ägare) valp men som bland annat hade fått fördel i att “vakta saker” mot ägaren, och som hade problem med att komma då ägaren ropade på den.
Som jag ser det så var lösningen på dessa problem enklare än vad hundägaren någonsin kunnat tänka sig. Jag kan till och med påstå att ägaren (vilket är vanligt) krånglade till saker helt i onödan.
Då det gäller detta med att “vakta saker” mot ägaren så hade det blivit som så många gånger för ut, något personligt för ägaren – “han ska inte, varför gör han så här mot mig, jag är ledaren”…. osv.
Dessutom hade ägaren “gjort en grej” omkring detta som istället för att få bort problemet istället förstärker problemet.
Vi gjorde några enkla övningar med ett gott tuggben, där valpen morrade, där valpen gjorde mindre attacker, då ägaren tog undan benet. Vi gav då hunden något annat gott, samtidigt som vi totalt ignorerade de hunden gjorde, och framförallt struntade i ägarens personliga funderingar han ska inte/varför/hur.
När dagen var slut viftade valpen på svansen då ägaren tog tuggbenet.
Man ska verkligen inte förstärka eller leta efter konflikter med sin hund. Man ska alltid arbete med att skapa en bättre relation.
Inkallningen hade ägaren gjort rätt med anser jag, men kräver alldeles för mycket och för snabbt av en ung hund. Hon fick lite tips på hur hon skulle arbeta vidare.
Nu ska jag ta en kopp kaffe, sedan blir det en lång och härlig promenad i skogen för min del 
